Tid behövs för att låta frågorna komma. En dag när Olof och jag bakade för några veckor sedan stod han plötsligt stilla, pekade på min mage och sa väldigt blygt och försynt "vad är det egentligen där inne mamma?". Då dök frågan upp som han nog funderat på väl länge. Och jag hade tid att försöka förklara. Nils är den som förstår och funderar mest. Särskilt eftersom jag tycker det varit mycket på TV nu under hösten, mycket i samband med Rosa bandet, och nu med Nobelpristagaren som dog tre dagar innan han fick veta att han fått priset. Då märker jag att de hajar till, "han dog i cancer", då försöker jag säga att det finns olika sorter och att många kan botas idag. Klara är i sin pragmatiska 7årsålder så rakt på sakt och tar det enkelt, "jaha, mamma är sjuk, då får jag gå på egenhand på träningen", samtidigt blir hon såå glad när jag kan sitta och titta en stund och vi får promenera hem tillsammans.
Nils provar min nya peruk (men jag kommer nog inte behöva använda den, håret sitter kvar. Bingo igen):
Men överlag så går det jättebra. Vi lever ett ganska normalt liv. Till och med bonus att jag är så tillgänglig och hemma, det blir en absurd situation, att en sån här sjukdom får oss att umgås mycket mer, och har tid att bara vara för jag orkar inte alltid göra massa saker.
En decemberhelg i Gävle där Klara och kompisarna i AG3 tävlar i gymnastik:
1 kommentar:
Barn är så kloka, så raka på något sätt! Och tänk att av ont kan även komma något gott - ni får mkt mer tid att umgås i lugn o ro. Du verkar vara så bra på att njuta av stunden nu, kloka du!
Skicka en kommentar