tisdag 20 december 2011

Och barnen då...

...ja, hur går det för dem. Lite svårt att svara på, det är olika olika dagar. Det är underbart att märka att de är kapabla att ta sån hänsyn, t.ex. om jag behöver vila eller mår illa. Vi blev så stolta över att Nils direkt gav upp sin säng och sover i min säng istället, inga protester alls. Sen har hans rum blivit liksom samlingspunkt för alla barnen och mig, där pratar vi, någon spelar på datorn, spelar Uno (Olof är familjemästare!), vi kryper ner i samma säng på morgonen. När Nils kommer hem från skolan är det första han frågar "mamma, hur mår du idag?", så vi kan redan nu märka att deras empati ökar, de förstår att det ibland finns annat somär viktigare än deras träning eller att just mamma kommer och hämtar.

Tid behövs för att låta frågorna komma. En dag när Olof och jag bakade för några veckor sedan stod han plötsligt stilla, pekade på min mage och sa väldigt blygt och försynt "vad är det egentligen där inne mamma?". Då dök frågan upp som han nog funderat på väl länge. Och jag hade tid att försöka förklara. Nils är den som förstår och funderar mest. Särskilt eftersom jag tycker det varit mycket på TV nu under hösten, mycket i samband med Rosa bandet, och nu med Nobelpristagaren som dog tre dagar innan han fick veta att han fått priset. Då märker jag att de hajar till, "han dog i cancer", då försöker jag säga att det finns olika sorter och att många kan botas idag. Klara är i sin pragmatiska 7årsålder så rakt på sakt och tar det enkelt, "jaha, mamma är sjuk, då får jag gå på egenhand på träningen", samtidigt blir hon såå glad när jag kan sitta och titta en stund och vi får promenera hem tillsammans.

Nils provar min nya peruk (men jag kommer nog inte behöva använda den, håret sitter kvar. Bingo igen):
Men överlag så går det jättebra. Vi lever ett ganska normalt liv. Till och med bonus att jag är så tillgänglig och hemma, det blir en absurd situation, att en sån här sjukdom får oss att umgås mycket mer, och har tid att bara vara för jag orkar inte alltid göra massa saker.

En decemberhelg i Gävle där Klara och kompisarna i AG3 tävlar i gymnastik:

1 kommentar:

Pia sa...

Barn är så kloka, så raka på något sätt! Och tänk att av ont kan även komma något gott - ni får mkt mer tid att umgås i lugn o ro. Du verkar vara så bra på att njuta av stunden nu, kloka du!