Läget just nu

Idag kan jag vara ganska rak och saklig. Det går lite si och så med det, vissa dagar är jag betydligt mer berörd och det är jobbigt att ens tänka på all skiten, och absolut inte tänka på framtiden. Men andra dagar är det som om jag berättar om någon 3:e person, det går liksom att ställa sig utanför sig själv:

Det har nu gått tre veckor sedan jag fick bekräftat det jag misstänkt någon vecka, återfall. Det beskedet fick jag fredag 13 september, exakt två år sedan allt startade. Otäckt sammanträffande...Tumörmarkör i blodet har stigit, fortfarande på en mycket låg nivå men väl stigit. Det finns lite vätska i buken - tumörer utsöndrar vätska, och man har normalt inte fri vätska i buken om man inte har någon kraftig infektion eller cancer. Dessutom min egen känsla, det gör ont, jag känner igen hur det kändes för exakt 2 år sedan.

Därefter har det varit CT-röntgen, nya besked om att cancern förutom på bukhinnan, även finns i en lymfkörtel ganska centralt i kroppen. Och har troligtvis funnits där länge utan att det synts på röntgen. Jag har därefter avslutat jobbet, igen. Kan inte hålla koncentrationen på jobb nu när allt vänds upp och ned igen, och att jobba samtidigt som behandling är mig övermäktigt. Har dessutom mer ont nu, det känns mer för varje vecka, men som tur är finns ju bra smärtlindring, och jag behöver det, så smärtkänslig som jag blivit.

Träffade i tisdags kloka, engagerade Dr Haile Mahteme och Ssk Yvonne, numera på UCC. Bra samtal med massor med info om vad som eventuellt kan vara möjligt att operera, det beror dock på hur långt spridning gått i lymfsystemet. Och så igår fick vi ett bra samtal med lika klok onkologspecialist från UAS, Dr Tholander, och det blev lite klarare för oss vad som nu väntar.

Planen nu är att så snabbt det bara går göra en ny röntgen, lite mer avancerad, PET-röntgen, i Uppsala för att få koll på noll-läge, före behandling, och att för försöka detektera eventuella fler metastaser som man inte ser med den vanliga CT-röntgen. Därefter omgående cellgift i tre månader. Därefter utvärdering och beslut om eventuell operation, annars mer cellgifter. Kruxet är att hitta cellgifter som biter. Jag måste överge de jag fick senast eftersom jag vid sista dosen fick en kraftig allergisk reaktion. Nu blir det andra varianter, ett som man mår mer illa av, ett annat där huden kan påverkas, särskilt i händer och under fötter eller andra ställen där kläder sitter åt. Men det positiva är det är (bara) en kur var 4:e vecka och att nu tappar man normalt sett inte håret. Alltid något positivt, även om det faktiskt inte spelar mig någon roll alls. I alla fall viktigt för barnen.

Ja, det är det jag vet nu. Kronisk cancer. Försöka må så bra man bara kan, motionera, äta bra, vara så stark som möjligt för att orka behandlingar och låta kroppen bekämpa sjukdomen. Leva i nuet, njuta av det som är bra, vara så mycket det bara går med barnen. Det är planen just nu.