fredag 11 oktober 2013

Att sörja, i små portioner

Jag vågar inte tänka på framtiden. Slår bort de tankarna omgående. Vill inte, inte än, det gör för ont och vad vet jag om de kommande åren mer än att det gäller att stå ut, stå ut med behandlingar, smärta. Kämpa. Hoppas. Ha tur. 

Man har inget val. 

Men i små portioner sörjer jag, det som jag klarar av att inse att det inte kommer bli som förr. Nu när jag precis lämnat över arbetsuppgifter till kloka kollegor så går ofta mina tankar till jobbet, mitt yrkesliv, den kunskap och förhoppningsvis delvis kloka insikter jag skaffat mig. Det känns så himla sorgligt att inte kunna dra nytta av det. Det är ju nu efter 40, man ska dra nytta av de insatser, förkovrande, diskuterande jag gjort under åren. Få vara lite klok. Inte vara rädd att göra/tycka fel, det man gör blir oftast ganska rätt, vara trygg i sina åsikter. Och då kan/får jag inte vara med mer. Inte vara med i det kollegiala sammanhanget där man har koll på vad som händer, spänningen att känna ett sug i magen när man hör om något nytt spännande resonemang eller fakta som man inser kommer göra skillnad. Känna en delaktighet. Driva frågor, människor, grupper framåt. Utmana det traditionella trafiksäkerhetsarbetet och visa på hur vi tänker i Sverige. Åh så jag saknar det livet! Det är en sorg att stå bredvid. En saknad.

Eller att bläddra förbi platsannonser och inse att det inte (aldrig) blir aktuellt för mig att ha ögonen öppna för något nytt, tänka tanken hur det skulle vara.

Jag försöker inte tänka alls, leva nu. Men det är oerhört svårt, smärtsamt, tårar som  stiger upp i ögonen utan förvarning.

6 kommentarer:

AnnaPanna sa...

Tårar stiger i mina ögon också när jag läser vad du skriver. Jag har alltid gillat att bli äldre pga att jag tycker samma om det som du skriver om men då är ju inte cancer med i planen. Du är så stark!
Kram Anna

Helena sa...

Så märkligt och skräckfyllt att befinna sig fritt hängande i luften utan att veta var och när och hur man ska ta mark.
Jag förstår så din sorg över att inte kunna planera jobb och framtid ...
Tur, lycka, kärlek, värme! Allt önskar jag dig. Kram, Helena

Pia sa...

Åsa! Dina ord går rakt n i hjärtat, magen, ögonen som tåras.

Det som är så svårt att ta in beskriver du så bra!

Kramar till dig och de dina!

Lovis och Isak sa...

Livet är inte rättvist... Det gör så ont att läsa.Jag beundrar dig för att du delar dina tankar med oss, Vill veta hur du mår. Ni tog ett tag hela familjen om mitt hjärta då för två år sen. Vi pratade om fika och jag tänker ibland på varför det aldrig blev av... Tittar på din Kärleks pelargon och är tacksam för den <3 Önskade så att ödet ville annorlunda. Vi kämpar på fina Åsa med livet. STOR KRAM på dig / Petra

Anonym sa...

Det är ömsesidgt, Åsa - trafiksäkerhetsfrågorna saknar dig också! Du har så mycket att bidra med, men jag tänker att du fortsätter bidra - om än i något andra former. Jag vet att kolleger blir tacksamma om du har energi för en pratstund ibland då du känner dig ok och att du då kan vara bollplank. Det har du varit till mig flera gånger, även i helt andra frågor! Jag tror också att du kommer att bidra till dina olyckssystrars kämpande med sig själva (tänker på vad du berättade efter veckan i Leksand). Du behövs på många sätt och du har så mycket klokhet att dela med dig utav. Jag tänker på dig, Åsa. Kram, Ann-Sofi

Karin sa...

Stort tack för att du skriver, om detta svåra och obegripliga. Jag som bara står bredvid, och ändå bränns det så att det gör ont...
Kramar