tisdag 22 oktober 2013

Beskeden sjunker in, så sakta

Beskeden jag fått börjar sjunka in, dag för dag blir de en del av vardagen.
Alla nya vardagar som följer på varandra, alla vanliga dagar efter att man får ovanliga, oväntade, overkliga, otäcka, oåterkalleliga besked.

Jag och Helena, en medsyster i Västerås, har definierat det som att finna ett nytt 0-läge. Man måste inse att man har en ny referensnivå. Inte jämföra med hur det var innan och inte jämföra sig med andras (mer eller mindre) friska utgångslägen. Min nya nollnivå är att ha cancer. Att ha en cancer som inte kommer att kunna botas. Inte kommer gå att få bort. Men som man kommer göra allt man kan för att hålla stången så länge som det bara är möjligt och hjälpa mig att leva ett så bra liv som det bara går under tiden.

Min nya nollnivå är att etablera en "må-bra-med cancer"-nivå. En nivå där jag inte har ont, inte mår illa, orkar vara aktiv, klarar av att äta, sover tillräckligt bra, uppskattar vardagen och framför allt, njuter av att vara med familjen. DET är MIN nya nollnivå.

Skyttepaviljongen, oktober 2013
 

2 kommentarer:

Helena i Norduppland sa...

Ja Åsa. Acceptansen är kanske ett utgångsläge. Vad kan jag göra nu? Vad vill jag göra? Det låter så bra att du (i alla fall ibland) kan känna styrkan du har och livslusten! Det är en gåva. Och du är stark och underbar! Ha en fin dag idag. Vi hörs snart igen. Stora kramar!

Eva sa...

Åsa, jag läser och gråter! Tänker på alla gånger jag beundrat dig och din kompetens och styrka. Minns från första gången när du agerade värdinna på skidspelen, när du på verket stod framför ett antal utländska gäster och på flytande franska gjorde verkets ambitioner förstådda, när du med pondus agerade som expert bland andra trafiksäkerhetsexperter. Då har jag varit stolt över dig och är det nu. Du är en på millionen och jag beundrar din styrka än mer nu.