Att bli sjuk för att bli frisk

Cellgiftsbehandling idag (på sjukhuset) och fortsättning hemma till onsdag. Var osäker om de skulle ge mig då jag har lite feber och ont i halsen, ögoninflammation, men de ville köra. Blodvärdena var annars bra. Det är f-n så obehangligt att gå till sjukhuset på morgonen. Ett fysiskt obehag som startar redan dagen innan då jag börjar oroa mig för att må illa. Väl på plats är det än värre. Kan dock vara dels mentalt, så den sköterska som hjälper mig försöker peppa att vi vet ju att jag svarat så bra på behandlingen, så jag måste försöka se den som positiv.

Och det gör jag, logiskt sett. Men ändå. Det är så obehangligt att de facto ta gift. Hela kroppen mår konstigt, som myror i kroppen, illamåendet kommer direkt och håller i sig hela tiden, stickningar i främst fingrar och ansike vid minsta kallkänsla. Trött. Men jag har småsovit hela eftermiddagen. Skönt att jag är ensam några dagar (resten av familjen åkte till fjällen igår, och där har de det jättebra med snö, stugmys, omhuldade av pappa och mormor). Fick skjuts hem av vänväna Louise. Såå värmande att ha vänner som hjälper till med stort och smått när jag inte förmår själv.

Det är absurt att ta behandling(cellgift) och få massa annan medicin för att motverka biverkningar. Medicin mot medicin. Att bli sjuk (frivilligt) för att bli frisk.

Det är värre med behandlingarna nu. I början mådde hela jag så dåligt att en behandling inte gjorde saken värre. Nu mår jag rätt bra veckan före och när behandlingen ska till så faller jag så mycket djupare och blir så påmind om att jag egentligen är allvarligt sjuk, vilket jag emellanåt inte alls tänker på.