Vilka helt enorma människor. Sån kompetens och medkännande.
Jag har aldrig varit med om något liknande. Mina ögon tåras. De ger sig inte.
De spanar in hela mig, frågar, följer upp, ligger steget före. De vet nog väl
att en liten tuva stjälper ett stort lass, därför tar de tag i vad jag kan
tycka är småsaker i det stora hela, men de gör det och stoppar upp det redan i
sin linda. Och sen, när de sprutat klart, tvättat, bytt förband, så har de tid
att lyssna en stund. På min ångst. Ge lite tips och förslag hur jag kan ta mig
ur det också. Flera är såklart väldigt erfarna, de väljer detta jobb. Men även
de unga som slussas in har en fallenhet som är helt enorm. Säkerhet, trygghet,
omsorg, livsglädje.
TACK ni underbara människor att ni finns för oss. Och TACK
för att jag kan stanna hemma med min familj och vara sjuk! Tänk vilka långa
tider jag ”normalt” skulle fått ligga på sjukhus om ni inte fanns!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar