Genom dessa tre och ett halvt år med cancer har jag träffat
på några kvinnor som är i liknande situation, särskilt 5-6 underbara kvinnor. Starka,
kloka, smarta, kloka, pigga, kämpande, pragmatiska, ledsna, uppgivna kvinnor.
Några lever inte längre.
Vi hjälps åt. Det är verkligen att dela glädje och sorg med
varandra. Man kan ge varandra tips om mediciner, behandlingar man inte provat i
sitt eget landsting, uppmuntran, någon att prata med som verkligen verkligen
förstår. Jag får inspiration att göra saker för välbefinnandet. Men när
sjukdomen framskrider på sina olika lömska sätt blir man lite lite delaktig i
det också, och inser vart man själv kanske, eventuellt, troligen kommer att
hamna. Det kan vara bra för man är lite förberedd på det som sjukvården aldrig
aldrig säger något om. Hur det blir senare. Vad som kan hända. På detta vis
blir i alla fall jag lite mentalt förberedd. Också åt det positiva hållet. Det
har stannat upp! Fantastiskt! Vad har du gjort? Så kan man fundera på det och
ta efter det som passar.
Sen kan det vara åt andra hållet. Och då blir man såå
ledsen. Aha, det är detta jag ska se upp med. Så här blir det sen.
Då kommer mina TANKAR. Tänk om jag hamnar där ganska snart.
Då kommer jag ångra jättemycket att jag inte uppskattade det jag har nu. Trots
att jag knappt tar mig uppför trapporna hemma för benen viker sig och
ledstången blir alldeles nödvändig, har så svårt att äta, mår så in i helsicke
illa efter en cellgiftsbehandling. Tänk om detta kommer vara en period jag sen
ser tillbaka på som en BRA period?
3 kommentarer:
Du är en underbar fin människa Åsa. Och väldigt klok!!
/Maria
Käraste Åsa. Så fint du skriver om din rädsla och dina tankar. Jag tror inte att du kommer att ångra att du inte uppskattat livet tillräckligt. Jag vet att du uppskattar livet och framförallt det friska livet. Jag vet att du lever allt du kan! (Hur ska man kunna uppskatta sjukdomen och komsekvenserna av den?)
Du är en älskande människa som älskar att leva. Å vad jag önskar att du och vi och alla slapp lida nu och sedan. Kram!
Hej Åsa!
Det första jag ser i din blogg är K som i vacker dräkt gör en gymnastisk övning, jag tror övergång, på bommen. Fantastiska gymnosflicka! Fantastiska skoltjej! Min mentorselev. Tack för ett mycket bra och gripande samtal idag. Blev så berörd av din, av er, situation. Overklig, men alldeles verklig. Svårt att ta in, svårt att förstå och acceptera. Vad fint och innerligt du skriver i din blogg. Jag kommer att titta in i den då och då och jag håller tummarna jättehårt för att jag snart får läsa om dina upplevelser från den skönt skuggande palmen tillsammans med det bästa - familjen! Varma kramar från Anna-Kari
Skicka en kommentar