Ta itu med saker

Att ta itu med saker. Det är väl nästan allas problem numera. Jag är en av dem som har detta problem iallafall. Att finna energi att göra det där som suger energi. Men egentligen blir man ju oftast ganska nöjd när man väl gjort dem och då får man energin tillbaka. En evigt energiomvandling alltså... Jag har hela detta året haft idéer om att ta tag i saker som legat i flera år, typ fotoalbumet, rensa den där garderoben som aldrig används utan bara fungerar som låångtidsförvarning, städa ur barnleksaker och barnkläder. Men såklart har inget gjorts. Vårt hem har istället förfallit helt med högar överallt. Den dagliga städningen får jag underbar hjälp av mamma med, men det där som tar lite mer tid...Jag har helt enkelt inte orkat, velat, haft lust. Känner någon igen sig iallafall lite? Nåväl, fick ett sånt där superenkelt tips(tack Monica!) som man egentligen vet redan: att börja med något litet, och göra det lilla klart, och vara nöjd med det den dagen. Inte greppa över för mycket.

Så i morse GJORDE jag det. Städade den lilla hallen. Tog bort sommarskor och sommarjackor, slängde gamla kvitton, pennor, godispapper, märklappar från nya kläder man sliter loss i all hast, städade undan skidvallan från förra vintern, alltså allt som hamnar på hatthyllan hos oss. Och nu ska jag vara nöjd med denna lilla insats! Ta en kopp kaffe, vila, njuta av att jag har driften att komma tillbaka och börja bli vanlig.

Ska till kurator i eftermiddag. I morgon sjukgymnast, plus till jobbet, plus kvällsmöte med andra cancerpatienter, plus kvällsaktivitetet på jobbet. Onsdag röntgen hela förmiddagen. Att vara sjuk är ett heltidsjobb. Sen ska jag hinna gå ut för rehabilitering.

Är svagare än någonsin nu. Känner att kroppen brytits ned av cellgifterna. Jag var mycket piggare i vintras före operationen, minns att jag åkte skidor och kunde ta i, kunde dra iväg på promenader. Nu är jag så trött, orkar knappt gå uppför backen ibland, benen är som timmerstockar. Behöver verkligen få tillbaka fysiken.