Hemma bäst

Oj så bra vi haft det. Allt har funkat för alla, för barnen, för oss vuxna och för mig. Men oj så skönt att komma hem, med regntunga skyar, braskaminen på då husvärmen inte satts på efter sommaren än, Messi som jamar och vill in eller ut, post att läsa, saker att fixa, baka till gympatävling och bandyfika i morgon, jobb för maken, skola för barnen, rutiner igen och ingen mer läsk eller chokladpålägg till frukosten på ett tag... hoppas sockerrusiga barnen blir lite lugnare, men det vete katten förresten, de är alltid ganska energiska. Jag laddar för sista cytobehandlingen nästa vecka. Känns HELT overkligt. Att börja våga hoppas. Gå vidare. Inte identifiera sig som sjuk. Vill verkligen inte alls tänka på osäkerheten, risk för återfall, procent överlevnad. Skjuter bort de tankarna direkt. De finns inte. Måste njuta av att jag mår bra, så bra man kan må.

Resan gick bra, även för mig. Orkade det mesta. Blev inte sjuk trots flygresa mm. Träffade en annan falukvinna som fick dubbelsidig lunginflammation vid ankomst och fick ligga på rummet i två veckor, hon misstänkte flyg- eller bussluftkonditioneringen... Och det gick bra att bada trots bandage, venport mm.

Känns som om folk är mer "otittande" på en skallig morsa utomlands än här hemma, undrar varför?  Flera kommer fram och tycker jag är tuff som vågar gå utan peruk och sjal. Men en positiv sak är att det skapar kontakter, det kommer fram människor som jag inte känner som har en egen historia att berätta, vi kan mötas i en närhet och samhörighet och förståelse. Att leva, att möta blicken från någon som vet hur det är. Det är skönt och trösterikt för de har ju överlevt. Oftast glömmer jag bort att jag inte har hår, och kan förundras över att en del, särskilt barn, stirrar på mig, efter ett tag kommer jag ihåg, javisst ja, jag har ju inget hår och ser nog lite sjuk ut. Men jag känner mig ju ok så jag glömmer bort det. Skönt!

I posten väntar inbjudan till träff med andra cancersjuka på sjukhuset. Ska bli spännande att se vad det kan ge. Likaså kallelse till sjukgymnast... Det har INTE fungerat alls, remiss skrevs i maj som en viktig postoperativ insats, men jag har fortfarande inte fått komma till sjukgymnast. Skruttigt tycker jag. Har som tur är fått underbar massage som löser upp spänningar, men det är fina vänner som står för det, inte sjukvården.