 |
| Nils kommer nära Emma Green och TV-sporten-Marie |
Det var den bra delen. Det som helt dränerar på energi är det ständiga gnatet och bråket mellan barnen. Helt vansinnigt och känns som om det bara eskalerar. Visst, syskon bråkar, men detta var helt enkelt för jobbigt för mig. Börjar undra om det finns bakomliggande orsaker, särskilt för äldste sonen. Kanske för-pubertet? Kanske att han börjar oroa sig för skolstart i ny skola? För långt sommarlov utan rutiner? Eller är det nu det kommer, oron för allt som händer i familjen när mamma är sjuk? Jag vet inte, men han är helt odräglig och verkar inte ha fördragsamhet med något som småsyskonen gör. Hot och bestraffning är det enda jag har kvar att ta till. T.ex. bestraffning att inte få spela dator på några dagar.
Jag har ingen buffert att ta till. Blir så otroligt trött i huvudet och vill bara inte vara med mer. Och när man är trött mentalt blir jag mer sårbar, funderar mer, vad jag gjort för fel med barnen, hur sjukdomen ställer till det i familjen. Sen går det över i oro. Vad händer nu när behandlingarna snart är klara? Är sjukdomen borta? När kommer den tillbaka om den kommer tillbaka? Hur är egentligen oddsen att klara sig med den sjukdomsbild jag har? Hur är procenten överlevnad? Hur många år får jag i bonus? Försöker tänka att nu börjar snart mitt nya liv. Post-cancer förhoppningsvis (men vad vet man???). Ett nytt liv jag fått möjlighet till. Möjligheten att fortsätta leva trots att oddsen var så usla. Inte med samma kropp, men iallafall leva. OM sjukdomen kommer tillbaka, går det att göra om operationen? Hur yttrar sig sjukdomen om den startar om? Har jag inte lite ont i axeln som när det startade förra sommaren? Ska gå på kontroller var tredje månad, hur kommer den ångesten att kännas varje gång innan man får svar? Vad sa de nu, röntgen kan inte se mindre tumörer än 1 cm stora, det låter stort tycker jag, kan de verkligen inte se det före? Etc etc etc. När jag mår bra kan jag skjuta bort dessa tankar, men när jag blir trött blir jag sårbar. Hemskt jobbigt.
Och om man nu ser det som ett nytt liv, vad ska jag göra av det nya livet? Att starta livet med den erfarenheten jag nu har är väl bättre än att vara bebis och få lära allt från noll. Men hur sjutton ska jag ta tillvara erfarenheterna och gör detta liv bättre? Mer ödmjukhet, mer ta till vara, mindre vara arg t.ex. Då har jag startat riktigt dåligt denna helg för fy så arg på barnen jag varit.
Två behandlingar kvar av de sex jag ska få post-operativt. Mår sådär nu, ska ta blodprov i morgon för att kolla blodstatus. Är som lägst nu tydligen, men har klarat mig bra hittills. Har dålig känsel i händer och fötter, känns som ständig sockerdricka. Cellgifterna som dödar nerv-ändarna. Sår i munnen, blåsor, också det vanliga biverkningar.
Måste finna ny energi.
 |
| Sommar-Klara |
5 kommentarer:
Känner med dig. Vet hur svårt det kan vara att räcka till när man är trött. Och hur jobbigt det kan vara med barn som tjafsar. (Ett råd jag fick när mina barn var syskongrälsjuka var att låta bli att "plocka upp alla kastade bollar", att inte kommentera och reagera på alla utspel, utan ignorera dem. Men det är ju inte alltid så lätt, eller hur?)
Hoppas bara att du inte lägger skuld på dig själv. Det är inte ditt fel att barnen bråkar, det är naturligt. De utvecklas och lär sig att hantera sina stora känslor ... Eller vad tror du?
Skönt att höra att ni haft det bra också. Samtidigt. Bra gjort också av dig att åka iväg fastän du är sliten. Vila nu. Stora kramar!!!!!!
Åsa... det är livet som sker runt omkring dig. En eller annan reaktion måste väl få komma- nu kanske de vågar reagera för att de kan slappna av lite efter ett år av ovisshet? Då kommer ju allt- lik en spänningshuvudvärk som kommer när man slappnar av... MEN- detta åsido (samt pre-pubertet och andra "åldrar") så är det nog klokt att försöka stänga öronen ibland. Och straff är inte helt av ondo- man måste lära sig handling/konsekvens... men man kan vända på det och säga att när du har skött dig x länge får du spela igen. Många kramar och tankar till dig- du är en fantastisk människa- helt fantastisk! Jag önskar jag vore som du!
Carin, du är precis lika fantastisk och alla kämpar med sitt, eller hur? Och oftast har man inget val. Det är inget fantastiskt i det, man har helt enkelt inget val.
Helena, jo, skuld kan man känna när jag blir så himla arg och är orättvist arg med orden. Att inte stoppa i tid utan nästa förnedra barnen för jag blir så himla arg på dem. Fast de "bara" testar mig eller är oroliga själva när de märker att jag är svag.
Fina Åsa! Allt du skriver om syskonbråk, testande av gränser och totalt tappad besinning o humör känner alla vi som är föräldrar igen. Och att du känner att det bara blir för mkt i den situation du är, är väl inte alls konstigt? När jag som inte har gått/går igenom ditt år - kan bli helt galen på barnen ibland.
Kanske är det det tuffa ni går igenom som påverkar eller bara "vanligt" syskonbråk - oavsett är det inte din skuld, utan du har gjort det bästa av allt som hänt på ett alldeles strålande sätt.
Alla tankar måste nog komma, antingen nu el senare. Svåra frågor utan svar, och du funderar så klokt.
Du, kan du inte komma upp till oss någon helg o fylla på lite energi? Det vore så roligt/skönt att träffa dig!
En vän till mig sa att det vore onormalt att inte fundera, svikta, och känna oron och rädsla. Det är också ett symtom, av alla symtom, och ska genomlidas. Det är inga sanningar du tänker, det är ett symtom. Min man säger att känna tvivel är också en station att stanna vid. Skriv en lapp: "jag kommer att bli helt frisk". Sätt upp den där du tittar ofta, stoppa lappen i handväskan, ha med den. Så fort du tänker annat, läs lappen. Låt dig inte tvivla. Statistik är inget som är intressant i det enskilda fallet. Kom ihåg det.
Skicka en kommentar