Vi besöker EM i orientering i två dagar i Skattungbyn (Orsa) och på Lugnet i Falun (Klara springer med pappa Sole som skugga bakom). OJ vilket drag och stort publiktryck vid hoppbackarnas bromsplan, och så oerhört välarrangerat och piggt arrangemang. Känns som orientering tagit ett stort steg mot tuffare, snabbare, modernare, publikvänligare sport än när jag höll på. Jättekul!
Träffade då många gamla bekanta från när och fjärran, likaså idag på Falu BS-dagen med massor med glada fotbollsungar och föräldrar. Svårt att veta vad jag ska svara när man frågar "Hur är det?", en del vet inget, då vill man inget berätta och kasta ur sig hur det egentligen är. Sen är det de som vet, då svarar jag att det är nog ganska bra faktiskt, för om man jämför med hur det var för 4 veckor sedan så är det helt enormt bra! Jag kan vara ganska vanligt familjeaktiv i 2-3 timmar och orkar gå en promenad på kanske en timme, men efter det, oj oj, jag är så oerhört, vansinnigt, dränerande trött. Visste inte att man kan vara så trött. Hela kroppen bara skriker, sjunker ner i soffan och vill inte göra ett jota mer. Behöver då vila några timmar, gärna lura till, åtmnstone en mikropaus. Försöker sedan komma igång igen, kroppen (magmuskler och bukhinnan) är stel och värker en stund, men det blir bättre när jag kommit igång. Har sedan en vecka helt slutat med mediciner, känns bra. Vägde mig ikväll, trodde inte jag tappat så mycket vikt men såg ikväll att jag gått ned 10 kilo sedan operationen, hoppas det bottnat nu, men jag har ingen vidare matlust så vi får väl se hur det går med det.
Mentala svackan är kvar, men dagarna, de underbara vårdagarna, flyter förbi, mycket tack vare att bara vara med familjen, mamma, bror med familj eller besök från underbara vänner och att promenera tillsammans eller äta en lunch ihop ger så mycket energi och det kommer alltid så visa ord från dessa kloka personer.
Väntar nu på besked om när cellgiftsbehandlingen startar igen, de sa tidigare 6-8 veckor efter operationen, nu har det gått 5 veckor. Bävan. Blää. Men samtidigt vill jag på det igen, göra allt som går nu när man ändå mår sådär halvbra, så ingen elak liten sjukdomstumör slipper igenom behandlingsnätet. Längtar så efter ett slut på behandlingarna, vill lägga sjukdomen bakom mig och gå vidare. Längtar dit så innerligt.
Den 28 september 2011 ändrades mitt och min familjs liv drastiskt då vi fick veta att jag har bukhinnecancer. Jag fick cellgifter varannan vecka i Falun, väntade 7 månader på Hipec-operation i Uppsala som genomfördes den 16 april 2012 av Dr Haile Mahteme, därefter nya cellgifter i 4 månader. Hösten 2013, återfall... Jag vill försöka dela med mig med alla underbara vänner, kollegor, släktingar, hur livet fortsätter för oss mitt i detta ofattbara. Och att det kan gå att må bra i kaos.
2 kommentarer:
Tänker på dej ibland och önskar dej all lycka som finns.
kram
Petas mamma
De där cellgiftsbehandlingarna är visst inte att leka med på något sätt och jag hörde av en bekant att det tar ett halvår efter avslutad behandling tills man är helt pigg och rask igen. Men det vet du så klart redan. Ojoj, vad du kämpar, stackars dig. Herregud, 10 kilo på en dryg månad, det är inte att leka med, och skulle aldrig rekommenderas som en bantningskur.
Skicka en kommentar