onsdag 9 maj 2012

Tålamod...

Fick lov att åka in på kontroll igår då det inte slutar blöda, men efter undersök av mycket bra gynläkare sa han att det inte är konstigt om det inte har läkt inuti mig än med så stort sår inuti hela buken plus cellgift i såret som gör att läkningen tar tid. Han sa att jag måste ha TÅLAMOD... och är det ngt jag inte är känd för är det tålamod... allt ska ske NU tycker jag... även att bli frisk. Men så funkar det inte och det tar grymt på min mentala status att inse det just nu. Kroppen känns trots allt OK,äter bra,  promenerade med mamma mer än en timme i skogen idag, har inte så ont, har minskat på smärtstillande piller. Måste såklart vila mycket och sova en skvätt på dagen, men orkar vara med barnen när de kommer hem.

Men huvudet hänger inte med, hormonerna rasar i kroppen, är också smärträdd efter de fasansfulla dygnen utan lindring i Uppsala. Har dock idag fått kontakt med KBT-terapeut/kurator som jag ska få träffa nästa vecka. För att försöka mota Olle i grind och inte falla djupt ned i depp-hål. För att inte bli rädd för smärta och ytterligare vård som jag säkerligen kommer behöva framöver.

En god väninna beskrev det som att mitt mål, att klara av operationen, är borta nu och snart avklarat, det jag fokuserat på så länge, inte konstigt då att man känner sig vilsen och ofokuserad.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Tänker på vad jag läst om bergsbestigning (typ K2, vilket väl närmast liknar var du varit? ;-))....
Svårigheten med att det oundvikligen blir sådant fokus på att nå upp till toppen, både från omgivningen och för en själv. Samtidigt som det ju är en lika krävande klättring tillbaka ned igen, och att målet egentligen är nått först vid baslägret :-)

Går det kanske att stanna till och njuta av utsikten nu och då på vägen ner? :-) Utsikten från världens/livets tak?

Kramar K

Asaersa sa...

Just så! Och jag måste träna på att stanna till och njuta av utsikten, inte bara marchera på och ha baslägret i siktet. "Det är vägen som är mödan värd" är värd att ha i åtanke. //Å

Anna i Malmö sa...

Kära, kära Åsa,
Det är (nästan) alltid resan i sig som är själva målet. Och eftersom det är livet som är resan mot att bli frisk i ditt fall så är det ännu viktigare att inte bara fokusera på "målet"; när jag är frisk ska jag..., sen ska vi... osv. Det handlar ju om att leva och det kan man inte skjuta upp. Gläds och var nöjd med varje litet framsteg så blir den totala glädjen och nöjdheten mycket större än om du väntar till att du blir frisk. Jag lovar!

Vad bra att du får komma till någon och prata och få verktyg att hantera det svåra. Det hjälper också. Jag lovar!

Kramar i massor /A

Pia sa...

Jag ler när du beskriver ditt TÅLAMOD :) Nej, det kanske inte är din starkaste sida, men det är ju därför du är den du är - precis så som du ska vara :)

Har inte tänkt på det förut, men det låter så självklart att det blir en reaktion efter en sådan här fokusering mot ett mål! Första uppdraget nu slutfört - men som skrivs ovan, nu fortsätter resan LIVET med allt vad det innebär. Att njuta i nuet är nog något vi alla måste påminna oss om hela tiden.

Vad bra att du får prata med ngt proffs, mota Olle i grind, för att ge dig de bästa förutsättningarna att rehabilitera kropp o själ! Tänk vad du har gått igenom, och GÅR igenom - det måste få ta tid.

Kramar Pia