En nyttig dag

Är helt slut mentalt. Har laddat en hel del inför besök i Nils skolklass idag på förmiddagen. Vi hade ett fint samtal om allt som hör till när någon avlider, att man måste ta massa beslut (som nära anhörig) mitt i sorgen och hur man som vän kan hedra den som dött och hur man kan närma sig de närmast anhöriga, t.ex. att hellre säga något än vika undan. Det blev ett fint samtal i klassen och de var sedan väldigt "på" att skriva kort till frökens barn och fundera på någon minnessak till dem (istället för blommor). Sen avslutade vi med att fundera ut vad det ska stå i ett minnesord vi ska skicka till tidningen. Lite livskunskap kan man säga, och en bra stund för oss alla som var med. Och det kändes så rätt att kunna hjälpa till lite, skolan får dra ett stort lass med allt som nu ska fixas.

Fick sen lunch på skolan och åkte direkt till sjukhuset för cellgift. Det gick riktigt bra, är lite trött men mår inte så illa, får nu bara en av de två tidigare doserna, det värsta och starkaste cellgiftet är borta iallafall för tillfället. Jag hade också laddat upp lite ilska över att inte få veta vad som händer på op-sidan. De förstod det och nu har vi en plan för jag kan agera gentemot Uppsala tillsammans med att läkarna i Falun kan försöka förmedla min frustration. Vi får se om det hjälper. Egentligen tycker jag det är fel att man ska behöva vara så "på" och prata för sin egen sak, men nu verkar det vara att det är det som behövs, iallafall så man inte blir nedprioriterad för att jag för tillfället är i bra form. Men jag är ju i bra form för att jag satsat på det inför operation, då vill man inte "bestraffas" med längre väntetid bara för att man mår bra och inte klagar... Så nu ska jag klaga lite och börja vara besvärlig och inte så undfallande och positiv...Grrr...