Oron inför kontroll

Idag har jag varit på första kontrollen/återbesöket efter avslutad cellgiftsbehandling i  mars. Dagarna innan är jag på ett märkligt humör. Igår ett vansinnesutbrott på tonåringen för, i sammanhanget, en struntsak. Får inget gjort, oroar mig för allt. De sista veckorna har jag haft mycket stark föraning om att något är fel. Har haft så där odefinierbart ont i magen, det har stränat och dragit vid djupa andetag och hosta. Ont i leder, knän, ryggslut. Stora koncentrationssvårigheter. Har haft ett mindre tarmvred som jag kunde klara av hemma och "stå ut" med hjälp av medicinskåpet (- hur många gånger har man inte fått stå ut?) Så, jag bara VISSTE att jag fått återfall, det skulle liksom bara bekräftas.

Men, denna gång verkar det som om jag hade fel! Visst, tumörmarkören har stigit lite, om nästa blodprov visar på ytterligare ökning så är det kört, då är det en trend. Men man kan tydligen ha lite svajigt värde. Jag måste tro att det är så. Ingen påvisbar vätska i buken. Måste backa mina känslor och bestämma att det var falskt alarm denna gång. Våga vara tacksam för att det går bra ett tag till.

Så nu fick jag istället med mig ett "recept" som bygger på tre "m": motion (gärna lätt styrketräning för att stärka upp muskler kring leder), mat (äta mer och oftare men små portioner) och mellanmål (äta mellanmål förmiddag, eftermiddag, kväll. Syftet nu är att återuppbygga kroppens resistens, gå upp i vikt, stärka kroppen så knoppen stärks. Om det går bra under sommaren och inget återfall kommande månader så siktar jag på att börja jobba efter sommaren. Barnen längtar efter det, för dem är det tecknet på att jag är "frisk".