Ssk-studerande med huvudet på skaft

Föreläste igår för blivande specialistsjuksköterare/sjuksköterskor som går utbildning på Uppsala Universitet för att bli specialister, operation, IVA, anestesi, ambulans. En föreläsning som en del i deras utbildning. Det är så bra för mig att ta sig tid att reflektera innan, vad vill jag förmedla om hur det är att vara patient, hur vårdkedjan fungerar, hur man tänker som patient, vad som var viktigt då och med perspektiv på operationen och vad som är viktigt med nya perspektiv på hur det är att få återfall och hur man hanterar det. De var frågvisa och fundersamma så det blev några starka upplevelser, att försöka förmedla hur det känns. Skönt att försöka ge något tillbaka, men lika nyttigt för mig att få tänka till, ge sakligt beröm och kritik om det som fungerar mindre bra.

Efteråt är jag helt slut. Jag orkar hålla fokus ca 1,5 timme, vad det än är. På promenad, med städning, läsning eller vad det nu är så orkar min kropp och huvud inte längre än en och en halvtimme. Sen dräneras jag på energi. Så idag blir det lugna gatan, KANSKE orkar jag packa upp väskan efter helgens utflykt, vi får se, eller så blir det i morgon... Det man kan skjuta upp till morgondagen kan man ju göra då, eller???