onsdag 5 mars 2014

Hur mår man en cellgiftsdag?

Först vill jag säga: alla mår olika. Det beror på vilken kombination cellgifter man får, hur mottaglig man är just då, hur stark dos etc. Jag har mått så olika dessa 22+ ggr jag fått cellgifter. Ibland har det gått galant, nästan inte märkt något. Visst, själva dagen då jag fått dosen är jag utslagen, bara såsar och dåsar, stegrande illamående, men efter det har det gått ganska bra. 

Andra gånger, som nu, är så jobbiga. Man sväller i kroppen, ansiktet, runt ögonen pga den starka dosen cortison man får i samband med cellgiftet. Djupt illamående, trött trött trött.

Jag ligger i sjukhussängen och tittar på de där infusionspåsarna med cellgifter, två stycken, en orangefärgad en ofärgad. + en påse med något som gör att man kissar oftare annars tar njurarna skada, två påsar med vanligt vatten för att spä ut och minska illamående. Totalt 3,5 liter på en dag... De äcklar mig, jag vet att med innehållet kommer illamåendet. Karin säger åt mig att tänka att "här kommer soldaterna in i blodet som ska kriga i din kropp och vinna över cancercellerna!".

Jag bara försöker stå ut. Invänta att det vänder. En timme i taget. Man har inget val. Är så tacksam att detta är sista dosen på ett tag, men är lite orolig och skrämd då jag tänker på att det kommer nya omgångar, förr eller senare. 

Barnen är så otroligt inkännande. Kommer med the, frågar hur jag mår och kommer med förslag hur jag ska göra för att må bättre "mamma, ta ett bad och gå och lägg dig!". Och de står ut med mig när jag inte står ut med mig själv...

Vi har världens bästa, goaste ungar 😍

4 kommentarer:

Unknown sa...

<3<3<3
Världens goaste ungar som har världens allra finaste mamma!
Kram, Helena L

Lena sa...

<3<3<3
Jag säger det samma Åsa. Världens goaste mamma till världens goaste ungar! Min mor har fått drygt 10 cellgiftbehandlingar i två omgångar, hon har tagit det bra varje gång, men hon blir trasslig i "psyket" med cellgiftet. Och hon väntar liksom du på ev. ny behandling. Ja domen är väl livsuppehållande, men ingen vätska i lungor, och då kan man väl få lov att hoppas. Jag hoppas så innerligt att du Åsa som ändå vill och vågar hoppas, får ocks njuta. Jag önskar Dig det så innerligen.

Anonym sa...

Goa fina barn!! Kram.
/Maria

Anonym sa...

Grymt gjort!

http://resand.blogg.se