torsdag 13 september 2012

Jubileum // Årsdag


Kan inte bestämma mig om jag ska fira 1-årsjubileum eller "hedra" årsdag. Det beror på hur man ser det... Det är på dagen ett år sedan jag sökte akuten i Falun för diffust ont i magen och har varit hemma sedan dess. Efter några veckors utredning fick vi beskedet, bukhinnecancer, där den enda möjliga räddningen var en omfattande operation i Uppsala, men dit väntetiden var odefinierbar... Efter sju månaders väntan med till en början "mat" via näringsdropp på natten i några månader, cellgifter varannan vecka, opererades jag i april Av Dr Haile Mahteme. Efter det har jag nu fått fem av sex planerade cellgiftskurer. Har bara en behandling kvar och planerar återgå till jobbet i december.

Så jubileum eller årsdag? Årsdag känns mer när man uppmärksammar och minns något hemskt, något sorgligt, en katastrof. Och det känns ju som om det varit en katastrof. Ett ofattbart år. Ett år man gärna är utan. Ett år med många oerhört jobbiga, frustrerade, trötta dagar. Ett år av kämpande från att orka delta i vardagslivet till att stå ut med oerhörd smärta. Ett år av ovisshet. Ett år av eftertanke och tid att fundera (på gott och ont).


Lite sliten men man är ju ändå medelålders...
Men eftersom jag är ganska positivt lagd så kan man ju likaväl vända på det och fokusera på det som är bra. Jubileum! Jag lever. Det var inte alls självklart för ett år sedan. Familjen mår bra! Maken och jag har klarat oss igenom detta tillsammans! Barnen verkar trygga och glada! Mormor finns nära och tar hand om oss och kan dela våra liv! Vi har kunnat leva ett ganska normalt liv detta år trots allt och tack vare all underbar vård och omsorg jag och vi fått ta del av. Vi och jag har fått nya vänner och fördjupat vänskap med ovärderliga vänner som har stöttat oss på olika sätt. Behandlingen har gett resultat! Håret kommer att komma tillbaka! Det är sol ute!

Jag kan fortsätta på samma vis men det är nog lite tröttsamt att läsa... Må bra i kaos helt enkelt.

Men en sak är viktig: Jag är inget specialfall eller speciell. Vi är många som gör detta varje dag. Många sjuka och anhöriga som varje dag får besked, väntar på besked, rullas in för operation, står ut med smärta osv. Man har inget val brukar jag säga, det är ingen prestation jag gjort eller gör. Visst, man har varje minut ett val att göra, att ge efter eller ta sig upp och ta den där promenaden som känns helt oöverstiglig. Men det är inget märkvärdigt, glöm inte det. 99,9% av alla människor gör samma sak dagligen. Man har inget val.

Och kaoset är snart över. Nu väntar snart en annan fas, där det blir otäckt i samband med efterkontroller, rädslan för återfall så fort man mår konstigt. 40% opererade överlever 5 år kan man läsa i statistiken. Den enorma ovissheten. Men det måste jag strunta i och istället leva ännu mer i nuet. Göra roliga saker, njuta av vardagen, njuta av det lilla extra, resa, umgås, hjälpa andra som har det jobbigt, ha överseende, bara vara.

Jag väljer såklart jubileum (trodde inte själv det skulle bli något annat...) Får fira det med en gofika, ta en promenad, kanske gå på förmiddagens lugnyoga, skriva brev till de som vårdat mig och tacka, ta ett glas gott vin och en chokladbit med Sole ikväll, fira med att kunna gå på sonens föräldramöte och vara delaktig - ja det finns många små sätt att fira detta jubileum.

Innerligt TACK till underbara människor runt omkring oss för detta år,

Åsa

5 kommentarer:

AnnaPanna sa...

Åh, Åsa, så modigt att lägga ut denna bild. Jag har inte riktigt tagit in att 60 %, ja vad händer med dom. Vill inte tänka så. Har bara tänkt att operationen gick bra så nu är det lugnt. Men så är det inte. Jösses så stark du är. Ja visst, det är inte bara du som drabbas, men nu är det ju just Du.
Kram Anna

Asaersa sa...

Ja men så ser jag ut och peruken skaver och sjal är ibland krångligt. Det var jobbigt första dagarna att handla eller hämta barnen, nu har jag och omgivningen vant sig. Men det är lite kallt om hjässan nu. Tusan vet hur alla karlar med lite hår/rakad skalle står ut med vinden som viner om huvudet. Skönt att det är mössdags.

Pia sa...

Hej, vad VACKER du är!! Både inuti o utanpå :)! Jubileum känns bra, o jag är så glad o tacksam över att det senaste årets "resa" efter omständigheterna ändå gått så bra. Kram till dig o dina fina!

Helena sa...

(Försökte skriva en kommentar här igår, men den försvann visst.) Vill bara säga att du är vacker på alla sätt! Och att din kamp för livet sporrar oss andra som också måste kämpa. Tack för det! Jubla för livet är gott, när det går. Och de mörka och sorgsna tankarna finns alltid där, ibland vill de också opp, men skönt är det de stunder när ljuset faller på den livskraftiga glädjen. Vi får lära oss att leva med det. Och du är en god läromästare! KRAM!!!

Fia sa...

Statistik är statistik. Det är ju inte du. Och alla i statistiken har inte blivit opade av den specielle Dr Mathebe (eller vad han heter). Och alla kämpar inte. En del röker, äter pizza, dricker alkohol, kliver inte ur sängen. En del har dåliga odds på grund av biologisk ålder, andra sjukdomar. Och det är ju inte du. Du kan ju ha 1%, och klara det. Det finns ju en viss prognos att dö av benbrott. Det är helt ointressant. Det som är intressant är hur du mår. Njut av hösten! Det är vackert!