6-åring

Vår minsting har firat 6-årsdagen idag. Önskade sig t.ex. padda (alltså en iPad...), riktig 4-hjuling (...), bada på AquaNova (kunde vi uppfylla). Han har stora tankar om vad man kan få som present tydligen, eller så är han i den där underbara åldern då  man tror ALLT är möjligt! Roligast var på badet där storebror tog hand om lillebror i forsen och i rutchkanorna när badkrukemamma hellre står bredvid. Det blir inte så många tillfällen där de två pojkarna umgås, men nu gick det så bra. Härligt att se. Förra året hann jag precis fira honom innan jag lades in på sjukhus, nu känns det som ett bättre läge att ordna barnkalas!

Jubileum // Årsdag

Kan inte bestämma mig om jag ska fira 1-årsjubileum eller "hedra" årsdag. Det beror på hur man ser det... Det är på dagen ett år sedan jag sökte akuten i Falun för diffust ont i magen och har varit hemma sedan dess. Efter några veckors utredning fick vi beskedet, bukhinnecancer, där den enda möjliga räddningen var en omfattande operation i Uppsala, men dit väntetiden var odefinierbar... Efter sju månaders väntan med till en början "mat" via näringsdropp på natten i några månader, cellgifter varannan vecka, opererades jag i april Av Dr Haile Mahteme. Efter det har jag nu fått fem av sex planerade cellgiftskurer. Har bara en behandling kvar och planerar återgå till jobbet i december.

Så jubileum eller årsdag? Årsdag känns mer när man uppmärksammar och minns något hemskt, något sorgligt, en katastrof. Och det känns ju som om det varit en katastrof. Ett ofattbart år. Ett år man gärna är utan. Ett år med många oerhört jobbiga, frustrerade, trötta dagar. Ett år av kämpande från att orka delta i vardagslivet till att stå ut med oerhörd smärta. Ett år av ovisshet. Ett år av eftertanke och tid att fundera (på gott och ont).



Lite sliten men man är ju ändå medelålders...

Men eftersom jag är ganska positivt lagd så kan man ju likaväl vända på det och fokusera på det som är bra. Jubileum! Jag lever. Det var inte alls självklart för ett år sedan. Familjen mår bra! Maken och jag har klarat oss igenom detta tillsammans! Barnen verkar trygga och glada! Mormor finns nära och tar hand om oss och kan dela våra liv! Vi har kunnat leva ett ganska normalt liv detta år trots allt och tack vare all underbar vård och omsorg jag och vi fått ta del av. Vi och jag har fått nya vänner och fördjupat vänskap med ovärderliga vänner som har stöttat oss på olika sätt. Behandlingen har gett resultat! Håret kommer att komma tillbaka! Det är sol ute!

Jag kan fortsätta på samma vis men det är nog lite tröttsamt att läsa... Må bra i kaos helt enkelt.

Men en sak är viktig: Jag är inget specialfall eller speciell. Vi är många som gör detta varje dag. Många sjuka och anhöriga som varje dag får besked, väntar på besked, rullas in för operation, står ut med smärta osv. Man har inget val brukar jag säga, det är ingen prestation jag gjort eller gör. Visst, man har varje minut ett val att göra, att ge efter eller ta sig upp och ta den där promenaden som känns helt oöverstiglig. Men det är inget märkvärdigt, glöm inte det. 99,9% av alla människor gör samma sak dagligen. Man har inget val.

Och kaoset är snart över. Nu väntar snart en annan fas, där det blir otäckt i samband med efterkontroller, rädslan för återfall så fort man mår konstigt. 40% opererade överlever 5 år kan man läsa i statistiken. Den enorma ovissheten. Men det måste jag strunta i och istället leva ännu mer i nuet. Göra roliga saker, njuta av vardagen, njuta av det lilla extra, resa, umgås, hjälpa andra som har det jobbigt, ha överseende, bara vara.

Jag väljer såklart jubileum (trodde inte själv det skulle bli något annat...) Får fira det med en gofika, ta en promenad, kanske gå på förmiddagens lugnyoga, skriva brev till de som vårdat mig och tacka, ta ett glas gott vin och en chokladbit med Sole ikväll, fira med att kunna gå på sonens föräldramöte och vara delaktig - ja det finns många små sätt att fira detta jubileum.

Innerligt TACK till underbara människor runt omkring oss för detta år,

Åsa

Nyskördat!

Inte så mycket som vanligt men till en soppa blev det.

Höst är tröst

Det är roligare att tvätta bort muslort och skaka trasmattor på försommaren än att tömma kylskåp och skafferi inför hösten, det är iallafall säkert... Känns lite snopet på något sätt, som om tiden emellan bara försvann!

Men vi hade en härligt fin stund ute i stugan, vi njöt av kaffe på vår sjös finaste nya brygga som maken lagt ner många timmars arbete på - och med härligt resultat inför nästa sommar! Men än blir det nog några helger kvar med sista gräsklippningen, ta in kajakerna (kanske efter en liten tur först), packa ihop studsmattan och annat fix.

Jag är kluven till hösten, njuter både av regnig dag och klar höstdag, det känns mindre pretentiöst än våren då man ska fixa så mycket, lugnt ute i skogen, men samtidigt känns det lite sorgligt, man vill liksom göra bokslut. Det finns tid för eftertanke och det är så skönt. Eller så kan man planera för nästa år, drömma om dagar i hängmattan som säkert blir av då, med något gott i glaset och med värme. Snart sommar igen alltså :-)!

Nu ska jag ut och försöka smörja igång knän och leder som värker av biverkningar och se om det kanske finns några trattisar framme.

Underbara möten

Är helt slut efter en fantastisk heldag i Uppsala i samband med Uppsala Cancer Clinics invigning. Träffade personal som vårdade mig vid operationen och fick möjlighet att tacka Haile m fl lite mer ordentligt. Stor uppslutning var det vid invigningen. Det måste kännas underbart efter allt slit, mod och kamp att ha lyckats komma ända fram med en specialistklinik!

Det kändes lite spänningar i luften efter allt som står i media, men landshövdingen, en riksdagsledamot och en professor var väldigt positiva. Se länk till landshövding Peter Egardt: http://www.lansstyrelsen.se/uppsala/Sv/nyheter/2012/Pages/uppsala-cancer-clinic-invigs-av-landshovdingen.aspx

Kändes varmt och innerligt. Fick se fina lokaler, vacker utsmyckning och inredning, väl anpassat till patienter personal. Jag önskar hela UCC varmt lycka till!

Träffade därefter starka Helena som väntar på sin operation. Tack Helena för underbart samtal. Vi är många som kommer tänka på dig de kommande veckorna.

En (1) behandling kvar!

Har idag fått min näst sista cellgiftsbehandling (för denna gång, måste jag tillägga även om jag absolut inte försöker tänka så). Blodvärdena var bra igår så jag fick sms om att jag var välkommen idag.  Näst sista! Underbart. Har alltså idag fått den femte av de planerade sex cellgiftskurerna i efterbehandling efter operationen. Sen SKA det vara klart. Är nu ganska slak, slö, dovt illamående, men när man vet att det går över om två dygn så är det helt klart hanterbart. Pratade med ny kurator. Jag börjar misstänka att min mentala svacka kan komma efter att behandling är över, och det är inte ovanligt. Vi förbereder därför samtalsstöd som startar nästa gång jag ska till Kvinnokliniken igen. Underbara syster Karin fixar så min dag på sjukhuset blir så bra den bara kan vara!

Doktor Åsa och patient Åsa planerade idag för återgång till jobbet, det blir i december. Känns konstigt att tänka på det nu, men ska bli otroligt kul att träffa goa kollegor! Men nervöst. Kommer jag klara att jobba, fokusera på andra viktiga saker?

Är nu ikväll ganska upprymd över att åka till Uppsala i morgon. Jag ska gå på Uppsala Cancer Clinics:s invigning. Vill försöka hedra och glädjas med den fantastiska personalen som startat UCC och som jag till viss del träffade under mina operationsveckor.

Sen ser jag fram emot ett möte med en fantastisk Helena efteråt!

Jag märker att jag är otroligt stresskänslig just nu, beror säkert på cellgifterna. Starka ljud gör mig tokig, och när yngsta sonen far runt och är uppspeedad blir jag alldeles spattig, jag skriker åt dem att sluta och pulsen går upp i topp. Har också provat på att "jobba" lite ideellt några timmar per dag, svara på mail mm i gymnastikföreningen. Går väl bra, men direkt märks en lägre stresstålighet då jag nu vaknar på natten och funderar på det jag inte hunnit göra som jag ville göra, absolut helt frivilligt, men för att testa mig själv och bidra lite i en akut situation.

Kloka barn eller seg morsa???

11-åringen har haft mattelektion där de fick en mattegåta att lösa, hör här:

"Bonden skulle plantera träd. Han hade 12 träd. Bondens fru ropade till sin man att hon ville att han skulle sätta dem i 6 rader med 4 i varje. Hur kunde bonden lösa detta?"

Sonen lyckades lösa det på lektionen och var ganska så stolt. Jag satt igår och försökte, lyckades få till 5 rader med 4 i varje, men att få till 6 rader gick jag bet på...
Ritade många figurer typ denna:

   o o o o
   o    o
   o o
   o o o o
Men detta är ju bara 4 rader... och jag försökte igen men fick ge upp.

Så ikväll försökte vi igen, jag misslyckades ånyo. Då kommer 8-åringen och frågar vad vi gör...
Gissa om det tog henne 10 minuter innan hon ropar "Mamma, titta, visst är detta bara 12 träd och det ÄR 6 rader". Och visst hade hon lyckats! (Tips: Det ska tydligen finnas 4 olika sätt att lösa gåtan.)

Gissa om mamma kände sig gammal och seg i skallen. Får väl skylla på cellgifterna...