Andra säger att jag verkar må så bra, ser så pigg ut, har återtagit vikt, ler och skrattar, är aktiv. Det är som om en del inte tror på att jag är sjuk. Men det känns som en fasad jag kan sätta upp. Vilket fejk man är. Så lätt det går att lura omvärlden. Känner mig så vek, feg, rädd, trött, orkar inte mer, sur, arg, vill bara slita ut den här skiten som lurar i kroppen, orkar inte vara social fast det är det jag behöver mest av allt, få en hint om ett normalt liv där inte döden lurar bakom knuten.En illusion av att må bra.
Ångrar att jag blir arg på barnen och skriker ut min ilska över dem. Tar mig inte för något hemma. Jo, att sitta i fåtöljen och klappa Messi. Slötitta på dåliga TV-program. Klarade idag av att betala räkningar och hur kul är det på en skala? Men man kan kanske lura sig själv att det är "vanlig" vårdeppighet, ångesten över takdroppet och fågelkvittret och allt som behöver tas tag i? Livet som startar upp på nytt, kraften i naturen som inte gäller mig detta år. Väntan på denna förbannade operation som kommer ta mig ner i livets mörkaste svagaste vrår innan jag förhoppningsvis några månader senare orkar kämpa mig upp. Vill göra den NU och vill inte. Vågar inte. Vill skjuta upp det för all framtid, samtidigt som jag vet att det är enda hoppet.
Fast som tur är glömmer jag ibland helt att jag inte är normal, som förra veckan i fjällen, kände mig som alla andra, frisk, stark. Får nu gå och ta en kopp te, lite mörk choklad och frossa lite så jag laddar på mig lite mer vikt innan operationen, kanske det ger lite ny energi och bättre humör före cellgifterna i eftermiddag.
Den 28 september 2011 ändrades mitt och min familjs liv drastiskt då vi fick veta att jag har bukhinnecancer. Jag fick cellgifter varannan vecka i Falun, väntade 7 månader på Hipec-operation i Uppsala som genomfördes den 16 april 2012 av Dr Haile Mahteme, därefter nya cellgifter i 4 månader. Hösten 2013, återfall... Jag vill försöka dela med mig med alla underbara vänner, kollegor, släktingar, hur livet fortsätter för oss mitt i detta ofattbara. Och att det kan gå att må bra i kaos.
5 kommentarer:
Ja Åsa det är inte enkelt och det gör ont att läsa vad du skriver just för att det är verkligehet. Har du fått någon tid för operationen? Kan bara skicka dig och familjen en mega Kram och hålla tummarna för att allt vänder och livet vill er väl igen. Kram Petra
Nix, ingen tid för operation. Tvärtom, motstridiga uppgifter om hur länge jag egentligen stått i kö. De i Uppsala säger från januari när jag var på läkarbesök i Uppsala - att kötiden startar då. Jag/vi hävdar att det är sedan i oktober då remissen skickades från Falun, alltså 5 månader sedan. Och U-sala säger att normal kötid är 6 månader. Åh så det suger.
Tjata, var besvärlig, ge dig inte! Det kan inte vara rimligt att du ska vänta så länge. Jag håller alla mina tummar! Kram, Ann-sofi
Jag blir så ledsen och det gör så ont men jag är inte förvånad. Känns som om jag inte gjort annat än legat på och tjatat i ett par år om allt. I bland har man styrkan att orka andra dar bara ger man upp...Man tycker att sjukvårds biten skulle fungera så att man bara fick lägga fokus på sig själv eller som för mig den sjuka. Att lägga sin kraft på andra människors misstag kostar så mycket mera. När sen landstingen isig inte ens komunicerar då blir man ju galen. Hur svårt kan det va!!!???? Inte ens avd på samma lasarett har koll på varandra.. Ja man lär vara fruktansvärt stark som människa.
Du har styrkan Åsa! Ge dig själv små pauser i kämpandet sen ger du dig på dom igen. Det är tur vi har våra barn dom ger en kraften att fortsätta strida.
Ha en fin dag! Kram Petra
Underbara fantastiska Åsa!!! Du är så stark som delar med dig av din verklighet! Livet är så orättvist och tar de mest overkliga vändningar när vi minst anar det. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du får det du önskar så snart som det bara är möjligt!!!
Bamse kram
K.
Skicka en kommentar