Resa på egen hand

Det är precis det jag ska göra. För att vara lite ensam med tankar, skriva ner dem, för att samla kraft och energi, få lite vår, för att träffa goda vänner som tar hand om mig. Så lätt det är att boka (för lätt?) ett flyg till Provence, är borta en vecka. Känns konstigt att åka själv, får trycka ner känslan av att rymma fältet och lämna familj och allt praktiskt till Sole och mamma i en vecka, ska försöka njuta allt jag kan.

Mer i media om cancer

Har tänkt det förut, men det känns som om det skrivs och pratas mycket om cancer nu. I tidningar och TV. Känns bra och dåligt, bra för att man får liksom hjälp att beskriva och förklara hur det känns. Dåligt för att man känner sig omringad och ständigt blir påmind och ibland känns det lite ytligt då frågan är så stor och det finns så många varianter som yttrar sig på olika sätt och med såå skilda  konsekvenser.

Har iallafall sett två bra program om cancer, ett med mer fakta, Fråga Doktorn i SVT förra veckan:
svtplay.se - Fråga doktorn

Ett annat var Skavlan i fredags med Katarina Hultling. Hon beskrev vanmakten så himla bra och vågade ge känslorna ett ansikte:
svtplay.se - Skavlan fredag 16 mars

Träningsvärk...

...är helt UNDERBART. Så alla som liksom jag dessa dagar har ont efter att tränat, NJUT! En så skön smärta om man jämför med att ha ont av onda anledningar. Jag får lida för att jag var på Friskis och Svettis i torsdags, cirkelträning-styrka, och oj vad det var härligt. En timme efter samtalet från Uppsala fick jag massor med energi och gick t.ex. på denna gympa. Nästa gång gör det nog mindre ont att gå i trapporna nu efterpå.

UAS ringde

Uppsala Akademiska ringde idag. De har fått en extra operationstid som jag kommer att få, måndag den 16 april. Känns helt overkligt, att gråtande känna lättnad är ibland svårt att hantera. De sa att jag kommer som patient nr 2 den dagen, det innebär en liten/ökad risk att det kan ställas in om ngt inträffar med nr 1, det var en liten brasklapp, men den får jag leva med. Det braa är att nu ställs kommande cellgiftsbehandlingar in fram till operation, och det ska bli URSKÖNT då jag nu har ganska jobbiga (men allt är ju relativt...) biverkningar, t.ex. grovt dovt illamående hela tiden, nervpåverkan i fötter och händer som nu kanske kan ge med sig - åh det ska bli skönt att det kanske ger med sig ett tag.

Vad som nu till slut spelat in för att äntligen få op-tid vet jag inte, men jag vet att några personer har hjälpt till att försöka påverka och jag tackar i djupet av mitt hjärta särskilt Erika för det du gjort, ett stort hjärta! Personalen på MOH och onkologen i Falun (t.ex Marie, Karin, Anna-Lena, Per, Calin, Per-Åke, Erik, Eva m fl) har också ringt och skrivit och bryr sig helt fantastiskt.

Nu ska jag försöka gå ut och aktivera mig och njuta av solen och göra saker, men framför allt hälsade UAS att jag ska fortsätta träna upp kondition och hälsa allt vad jag kan, så nu får jag ta mig upp ur soffan och försöka finna energi.

Tjockt pannben, eller?

Andra säger att jag verkar må så bra, ser så pigg ut, har återtagit vikt, ler och skrattar, är aktiv. Det är som om en del inte tror på att jag är sjuk. Men det känns som en fasad jag kan sätta upp. Vilket fejk man är. Så lätt det går att lura omvärlden. Känner mig så vek, feg, rädd, trött, orkar inte mer, sur, arg, vill bara slita ut den här skiten som lurar i kroppen, orkar inte vara social fast det är det jag behöver mest av allt, få en hint om ett normalt liv där inte döden lurar bakom knuten.En illusion av att må bra. 

Ångrar att jag blir arg på barnen och skriker ut min ilska över dem. Tar mig inte för något hemma. Jo, att sitta i fåtöljen och klappa Messi. Slötitta på dåliga TV-program. Klarade idag av att betala räkningar och hur kul är det på en skala? Men man kan kanske lura sig själv att det är "vanlig" vårdeppighet, ångesten över takdroppet och fågelkvittret och allt som behöver tas tag i? Livet som startar upp på nytt, kraften i naturen som inte gäller mig detta år. Väntan på denna förbannade operation som kommer ta mig ner i livets mörkaste svagaste vrår innan jag förhoppningsvis några månader senare orkar kämpa mig upp. Vill göra den NU och vill inte. Vågar inte. Vill skjuta upp det för all framtid, samtidigt som jag vet att det är enda hoppet.

Fast som tur är glömmer jag ibland helt att jag inte är normal, som förra veckan i fjällen, kände mig som alla andra, frisk, stark. Får nu gå och ta en kopp te, lite mörk choklad och frossa lite så jag laddar på mig lite mer vikt innan operationen, kanske det ger lite ny energi och bättre humör före cellgifterna i eftermiddag.