Ljumma vindar

Ja, vi kom iväg! En dryg vecka har vi vart i Thailand. Underbart varmt, stor pool, varmt hav, stränder, dykning för familjen. Som vi planerade och hoppades! 

Inte utan ansträngning måste jag dock säga. Men vill inte tänka på eller skriv det jobbiga som överskuggar mina dagar. Svag blir man av konstant illamående och utan mat kan man väl sammanfatta det hele...och aldrig har väl någon utnyttjat halvpension/all inclusive så dåligt som jag gör...

Det händer små incidenter... Pga en fyrverkeripjäs igår blev vi idag uppgraderade till "all inclusive" resten av vistelsen plus en ny skjorta...! Allt gick dock bra.

Dykkursen blev succe! Nu har vi tre PADI "open water"-certifierade familjemedlemmar som dessutom sett haj, havssköldpadda, lejonfisk, o massa andra vackra firrar. Stolta är de och de fick verkligen jobba för att klara proven!

"Är du rädd?"

Den raka, enkla frågan häromdagen fick mig att tänka till. Är jag rädd?

Ja och nej är nog svaret. Jag kan ibland vara rädd för hur slutet ska te sig. Vilka plågor min kropp kommer behöva stå ut med. Hur jag kommer att reagera. Samtidigt vet jag att smärtlindring är prioriterat i den palliativa vården så just det är jag inte rädd för. Mer obehag med magen l liknande.

Nej, inte primärt rädd. Men jag känner sådan oändlig sorg. Sorg att inte få vara med och stötta och guida våra underbara ungar. Se vad det blir av dem. Kunna ge dem lika gåva som min egen mamma nu ger mig, att finnas där vid kriser. Denna sorg är så påfallande, stor, tung, ständigt närvarande att jag måste stänga av de tankarna absolut genast. Annars skulle jag bara bli en våt trasa.

Men att leva i nuet, njuta av varje sekund jag/vi har kvar är inte så himla lätt. Det är en klyscha att "fånga dagen", mindfulness. Lätt att säga när man har "oändlig" tid -iallafall när man inte är direkt medveten om sin egen kommande bräcklighet.

Försöker nu återfinna krafter efter decembers sjukdom som tog enormt på min allmänstatus. Massage, fixa håret, promenad, badkaret. Små enkla njutningar... I nuet.