Nu har det vänt

Nu har det iallafall vänt! Det sägs att tarmvred gör lika ont som att födabarn. Men det har jag redan (nästan) glömt för på några timmar har det gått från nästan svart till ljust och nya krafter. Märkligt hur livet fungerar.

Smärtan börjar ge med sig, passage i tarmen, får börja dricka, slangar tas bort. Kanske, kanske kan jag få sova i min egen säng inatt?! Längtar hem till min fina familj som fixar allt. Och utan mamma-mormor vet jag inte hur det skulle gå.

Mer stolpe ut än stolpe in

(Obs! Detta är ingen läsning för den som har semester och bara vill få positiva nyheter!)

Ibland känns det som om "men kan jag inte få lite tur ibland", eller "stolpe in" istället för tvärtom? Just nu känns det som om det är för mycket stolpe ut.

Fick i torsdag för en vecka sedan bekräftat besked om återfall. Trolig stor tumör i vänster sida. Det beskedet blev jag glad för ... Alltså relativt sett glad...För det betyder att det är möjligt att operera. Helgen landade jag i detta, ok, nu är det som det är, cellgifter och kanske möjlig operation. Började i mitt huvud planera och pussla för hur behandlingar kan passas in i våra semesterplaner.

Sen, pang, nää, det var ingen stor tumör utan (som tidigare) ett område med tumörvätska, det finns på fler ställen plus synliga tumörknölar i lymfkörtlar. Vi startar med dränageslang in i magen för att få bortvätskan och lätta på smärtor (inte så stora just då). Suck. Men ok då. Alternativet operation mindre trolig. Cellgiftsschema och sort som innebär behandling varje vecka som även innebär att håret ryker igen. Suck. Men det går väl, förbereder barnen. 

Sen söndag kväll nästa stolpe ut... Får ont i magen, rejält, detta känner jag igen, är det ett halvt tarmvred (semi-illius) igen månne??? Som så många gåger i vintras? Det klarar jag, brukar ordna sig på någon dag. Försöker stå ut med hjälp av starka värktabletter men det blir värre så sjukhuset känns skönt. Det visar sig vara ett riktigt tarmvred denna gång... Stolpe ut igen. Så jag är kvar. Kräkningar. Måste få sond genom näsan, det är inte kul... Totalstopp. Ont. Ont. En av de värsta dagarna. Akut operation övervägs fortfarande, men de vill helst inte för det är svårt att operera någon med min op-historia, troligtvis mycket sammanväxningar. Vet inte vad som händer. Så många beslut som måste tas, vägval. Får morfin varje timme. Så skönt när det släpper, kan somna in en stund. Ligger och tänker på alla stackars skadade i krig (mycket om världskrigen på tv just nu ) som inte kunde få smärtlindring så ofta som jag får.

När händer mågot positivt i min lilla (nåja) kropp? Den kämpar på men behöver nu lite medgång också.