På't igen

I ett utdraget sjuktillstånd finns det massor med bra dagar och några dagar som är extra jobbiga. Däremellan alla schatteringar såklart. Jag har haft många fantastiska dagar de senaste två månaderna ! Härligt! Finväder, skolavslutning, släktträff, studentfirande, fin musik, glada barn, förväntansfulla barn för att nämna några.

Sen finns de där jobbiga dagarna. De allra jobbigaste dagarna är när man väntar på besked fast man redan vet. Osäkerheten om vad som händer nu.  För ca en vecka sedan fick jag aningar, känningar, "detta känns inte normalt". Först hoppas jag på att det "är nog träningsvärk efter Lisebergsbanan", några dagar intalar jag mig att det "nog" är det... Men sen känns det mer för varje dag. Tar blodprov för tumörmarkören. Får inget besked. Då bara VET MAN att det är som jag anar. Om det hade varit helt OK hade läkaren ringt på en gång. Nu tvekar hon, vill ta reda på mer innan hon ringer, ha en behandlingsplan att föreslå.

Och jag som hoppades så att få en lugn sommar utan sjukhusbesök. Shit, så blev det inte...

Frustration och maktlöshet

Jag har inte kraft att beskriva mina känslor när jag än en gång läser denna sorgliga beskrivning av hur maktfullkomligt landsting och sjukhus agerat mot min patientgrupp. Själv är jag precis i Pålmans situation. Dock har jag fått göra en operation, som tyvärr inneburit återfall och att jag nu inte kan bli botad från cancern. Men, en ny operation kan förlänga mitt liv, och den möjligheten vill jag ha om det bedöms lämpligt!!!

Kan NÅGON med makt försöka påverka någon som vågar ta tag i detta?????

Läs Svenska Dagbladet debatt idag:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/prestige-gar-fore-liv-nar-cancerklinik-laggs-ned_3617020.svd