Det var en magisk och jobbig dag igår. Jag fick chansen att träffa (föreläsa för) blivande IVA/anestesi/operationssjuksköterskor som går en 1-årig specialistutbildning på Uppsala Universitet/Uppsala Akademiska Sjukhus. Ebbi som är kursledare har bett mig komma och berätta hur det är att vara patient, att få cancer och behandlas och att göra en radikaloperation och hur man mår. Hon ville särskilt att jag skulle berätta hur det kändes, t.ex. att ligga på operationsbordet, vad de första tankarna var när jag vaknade upp, hur vänner och familj reagerat osv.
Det var otroligt bra för mig att tänka igenom och förbereda mig. Och vilken nytta jag hade av denna blogg! Så, igår var det dags. Nervöst, men jag var så himla laddad. Det gick bra, kändes det som. Det kom så bra frågor. Ebbi var nöjd och ska skicka utvärdering senare. Men oj vad jag var trött efteråt. Det var en urladdning. Och en chans för mig att ge lite tillbaka till vården.
Fortsatte dagen med att träffa god väninna i Stockholm, vi gick på fotografiska museet och tittade i lite butiker, och hade tid att prata. En paus från vardagen hemma. Men oj vad dåligt plogat det var i Stockholm, vi plöjde fram i sockersnö på gatorna.
Den 28 september 2011 ändrades mitt och min familjs liv drastiskt då vi fick veta att jag har bukhinnecancer. Jag fick cellgifter varannan vecka i Falun, väntade 7 månader på Hipec-operation i Uppsala som genomfördes den 16 april 2012 av Dr Haile Mahteme, därefter nya cellgifter i 4 månader. Hösten 2013, återfall... Jag vill försöka dela med mig med alla underbara vänner, kollegor, släktingar, hur livet fortsätter för oss mitt i detta ofattbara. Och att det kan gå att må bra i kaos.
torsdag 13 december 2012
måndag 3 december 2012
3521 olästa
Det kändes rätt absurt att rensa i inkorgen idag... 3521 olästa mail. De första var från 13 september i fjol, ett från min make som frågade "Hur mår du, ska jag hämta barnen?". Det hade jag inte läst för då hade jag åkt till akuten...Därefter har livets resa tagit helt andra riktningar kan man säga.
Det kändes iallafall väldigt bra att vara tillbaka på riktigt på jobbet idag. Lite fix med ny mobil (ren, helt utan kontakter och adresslistor...), flyttkartonger på rummet, återstarta datorn, be om nytt passord, inpasseringskort och då e-posten. Jag la alla olästa i en egen mapp och kallade den 2011-2012. Så nu är inboxen tom, känns bra. Nystart. Det kommer ta ett tag att komma på banan, men så roligt att träffa kollegor och vänner. Många jag gärna vill prata med och få veta lite hur alla har det. Vad som hänt. Hur det går med jobbet.
Ett litet steg att bli normal igen och komma tillbaka till en annan identitet än att vara cancersjuk. Känns bra.
Jobbar 25% några veckor, sen första efterkontrollen. Ska snart få träffa onkologspecialist och reda ut lite saker jag aldrig fått svar på, typ hur allvarlig just min cancersort egentligen är (allvarlig = överlevnad//friskbedömd efter 5 år). Har hört siffran 1/3 som klarar sig.
Många frågar hur jag mår. Lite svårt att svara på. Jag mår bra om man jämför med tidigare. Det blir bättre. Men har ont i kroppen, i knäleder, rygg, benmuskler. Är som vår bil som inte startar när man ska iväg, den står och tuggar med startmotorn, njö-njö-njö-njö-njö, till slut hoppar den igång (oftast), så känner jag mig när jag ska resa mig upp. Kroppen behöver smörjas lite för att röra på sig. Fick åka in och ta blodprov för att kolla om det är brist på något, nån mineralbrist eller så kanske. Vi får se om det är så eller bara vanlig långverkande cellgiftsbiverkningsvärk.
Det kändes iallafall väldigt bra att vara tillbaka på riktigt på jobbet idag. Lite fix med ny mobil (ren, helt utan kontakter och adresslistor...), flyttkartonger på rummet, återstarta datorn, be om nytt passord, inpasseringskort och då e-posten. Jag la alla olästa i en egen mapp och kallade den 2011-2012. Så nu är inboxen tom, känns bra. Nystart. Det kommer ta ett tag att komma på banan, men så roligt att träffa kollegor och vänner. Många jag gärna vill prata med och få veta lite hur alla har det. Vad som hänt. Hur det går med jobbet.
Ett litet steg att bli normal igen och komma tillbaka till en annan identitet än att vara cancersjuk. Känns bra.
Jobbar 25% några veckor, sen första efterkontrollen. Ska snart få träffa onkologspecialist och reda ut lite saker jag aldrig fått svar på, typ hur allvarlig just min cancersort egentligen är (allvarlig = överlevnad//friskbedömd efter 5 år). Har hört siffran 1/3 som klarar sig.
Många frågar hur jag mår. Lite svårt att svara på. Jag mår bra om man jämför med tidigare. Det blir bättre. Men har ont i kroppen, i knäleder, rygg, benmuskler. Är som vår bil som inte startar när man ska iväg, den står och tuggar med startmotorn, njö-njö-njö-njö-njö, till slut hoppar den igång (oftast), så känner jag mig när jag ska resa mig upp. Kroppen behöver smörjas lite för att röra på sig. Fick åka in och ta blodprov för att kolla om det är brist på något, nån mineralbrist eller så kanske. Vi får se om det är så eller bara vanlig långverkande cellgiftsbiverkningsvärk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)