Det kändes rätt absurt att rensa i inkorgen idag... 3521 olästa mail. De första var från 13 september i fjol, ett från min make som frågade "Hur mår du, ska jag hämta barnen?". Det hade jag inte läst för då hade jag åkt till akuten...Därefter har livets resa tagit helt andra riktningar kan man säga.
Det kändes iallafall väldigt bra att vara tillbaka på riktigt på jobbet idag. Lite fix med ny mobil (ren, helt utan kontakter och adresslistor...), flyttkartonger på rummet, återstarta datorn, be om nytt passord, inpasseringskort och då e-posten. Jag la alla olästa i en egen mapp och kallade den 2011-2012. Så nu är inboxen tom, känns bra. Nystart. Det kommer ta ett tag att komma på banan, men så roligt att träffa kollegor och vänner. Många jag gärna vill prata med och få veta lite hur alla har det. Vad som hänt. Hur det går med jobbet.
Ett litet steg att bli normal igen och komma tillbaka till en annan identitet än att vara cancersjuk. Känns bra.
Jobbar 25% några veckor, sen första efterkontrollen. Ska snart få träffa onkologspecialist och reda ut lite saker jag aldrig fått svar på, typ hur allvarlig just min cancersort egentligen är (allvarlig = överlevnad//friskbedömd efter 5 år). Har hört siffran 1/3 som klarar sig.
Många frågar hur jag mår. Lite svårt att svara på. Jag mår bra om man jämför med tidigare. Det blir bättre. Men har ont i kroppen, i knäleder, rygg, benmuskler. Är som vår bil som inte startar när man ska iväg, den står och tuggar med startmotorn, njö-njö-njö-njö-njö, till slut hoppar den igång (oftast), så känner jag mig när jag ska resa mig upp. Kroppen behöver smörjas lite för att röra på sig. Fick åka in och ta blodprov för att kolla om det är brist på något, nån mineralbrist eller så kanske. Vi får se om det är så eller bara vanlig långverkande cellgiftsbiverkningsvärk.
Den 28 september 2011 ändrades mitt och min familjs liv drastiskt då vi fick veta att jag har bukhinnecancer. Jag fick cellgifter varannan vecka i Falun, väntade 7 månader på Hipec-operation i Uppsala som genomfördes den 16 april 2012 av Dr Haile Mahteme, därefter nya cellgifter i 4 månader. Hösten 2013, återfall... Jag vill försöka dela med mig med alla underbara vänner, kollegor, släktingar, hur livet fortsätter för oss mitt i detta ofattbara. Och att det kan gå att må bra i kaos.
2 kommentarer:
Det är fantastiskt att du har ett arbete som du tycker om, som du kan gå tillbaka till nu. Att läkarna inte ens kan berätta för dig hur det står till, tycker jag är märkligt. Du borde kunna få veta. Vi andra undrar ju också, men att inte ens du vet känns fel. Katt och råtta lek liksom.
Glad att du kan fokucera på annat nu, inte bara trötta leder. Jo, hjärnan mår bra av lite ny motion.
Jag vet inte om det är så funktionellt med statistik och prognoser. Det säger ju ändå inget om dig och hur det ska gå för just dig. Det kanske bara oroar? För mig är det så iallafall. Det kanske är bra att din läkare inte är så exakt? Tänk så här: om du bryter benet så finns det ett prognostiskt värde för att dö av det. En äldre människa med nedsatt lungkapacitet och diabetes tex. Men det finns en risk i allt. Att gå utanför dörren, ta bilen till jobbet. Allt är lite farligt faktiskt.
Skicka en kommentar