En fnittrande väninna tyckte häromdagen att jag är Skalle-Per, alltså Allan Edvall i filmen Ronja Rövardotter. Tack C för den goa komplimangen! För visst är han söt, och klok, så jag tar åt mig av de delarna! Med lite lite hår som spretar åt alla håll, och så ser jag ut nu. Det har börjat växa, men stråna är lite olika långa, max en halv centimeter, fjunigt, står rakt ut från skallen, verkar blir gråvitt...
Häromdagen hade jag på mig peruken för jag skulle träffa massa folk som jag inte kände och orkade inte med blickar och frågor. När jag kom ner i köket sa Klara: "Mamma, vad du ser konstig ut med hår". Så visst vänjer man sig, och alla runt mig, som barn och make, ser mig ju betydligt oftare än jag själv som bara råkar titta i spegeln ibland... Så snart får jag väl njuta av Klippets omtanke i frisörstolen igen, DET ska bli trevligt!
Den 28 september 2011 ändrades mitt och min familjs liv drastiskt då vi fick veta att jag har bukhinnecancer. Jag fick cellgifter varannan vecka i Falun, väntade 7 månader på Hipec-operation i Uppsala som genomfördes den 16 april 2012 av Dr Haile Mahteme, därefter nya cellgifter i 4 månader. Hösten 2013, återfall... Jag vill försöka dela med mig med alla underbara vänner, kollegor, släktingar, hur livet fortsätter för oss mitt i detta ofattbara. Och att det kan gå att må bra i kaos.
1 kommentar:
Härligt att du tog det precis som jag menade det, Åsa!!!
För du är för go' och söt, precis som han.
Kramar i massor!
Skicka en kommentar