Ibland stannar man upp lite extra och förundras över barnen, och det är så nyttigt. Olof, 5 år, har sedan flera år en kompis gatan nedanför. De leker ofta, ibland direkt på morgonen springer de till varandra redan kl 8, eller bara en liten daglig halvtimmeslek efter dagis före middagen. Men i fredags flyttade kompisen. Inte långt, i samma stad, men det blir inte detsamma, det märktes direkt nästa morgon. Olof fick hjälpa till att flytta, men i går morse satt han ensam i trappen och grät. Han sörjde, han förstod att det blir inte lika längre. Jag stannar upp ett slag och blir ledsen för hans skull, men också lite förundrad över att så små har så mycket känslor och förstår så väl livets avigsidor. Resten av helgen har varit intensiv där Olof krävt mycket uppmärksamhet.
Ikväll kom han in i badrummet och lyste upp: "Mamma är flintis" och log så glatt och naturligt. Sen frågade han varför man tappar håret och när jag förklarade om snabbväxande celler osv så lyste han upp "JAHAA, dååå förstår jag". Han har säkert funderat och det är så underbart när de vågar fråga sådär ärligt.
Den 28 september 2011 ändrades mitt och min familjs liv drastiskt då vi fick veta att jag har bukhinnecancer. Jag fick cellgifter varannan vecka i Falun, väntade 7 månader på Hipec-operation i Uppsala som genomfördes den 16 april 2012 av Dr Haile Mahteme, därefter nya cellgifter i 4 månader. Hösten 2013, återfall... Jag vill försöka dela med mig med alla underbara vänner, kollegor, släktingar, hur livet fortsätter för oss mitt i detta ofattbara. Och att det kan gå att må bra i kaos.
