Njuuut av mat!

Tänk, när man inte kan, vad man längtar. När man inte kan äta, vad gott allt verkar. Krispig sallad, varm soppa, färskt bröd, ja you name it. 

Min frukost idag: isglass med hallonsmak, lite juice med isbitar.

Lika med att röra sig. Mötte en tjej som var ute och sprang. Kämpade uppför backen, en lätt svettdoft, flåset. Jag började gråta av saknad.

Motattack

Jag inser ibland att jag tar i så jag spricker. Men det är nog så jag alltid gjort. Möta med attack. Ta i lite till. Utmana. Ha ett mål. Mitt i detta må-illa-helvete har vi nu bestämt oss för att försöka ta oss över detta. Det får bli jobbigt. Vi har bokat två veckors bad-och solresa. Medans jag (förhoppningsvis) fortfarande hänger med. Dykning, snorkling för familjen, massage, solstol i skuggan för mig. Barnen är överväldigade! Skapa finare minnen än att se mig knata omkring hör hemma och bara må pyton. Det blir Thailand, charter, allt bokat. Det ska väl gå??? Mediciner får jag ta med.

Av nattens tankar är morgonen full

Genom dessa tre och ett halvt år med cancer har jag träffat på några kvinnor som är i liknande situation, särskilt 5-6 underbara kvinnor. Starka, kloka, smarta, kloka, pigga, kämpande, pragmatiska, ledsna, uppgivna kvinnor. Några lever inte längre.

Vi hjälps åt. Det är verkligen att dela glädje och sorg med varandra. Man kan ge varandra tips om mediciner, behandlingar man inte provat i sitt eget landsting, uppmuntran, någon att prata med som verkligen verkligen förstår. Jag får inspiration att göra saker för välbefinnandet. Men när sjukdomen framskrider på sina olika lömska sätt blir man lite lite delaktig i det också, och inser vart man själv kanske, eventuellt, troligen kommer att hamna. Det kan vara bra för man är lite förberedd på det som sjukvården aldrig aldrig säger något om. Hur det blir senare. Vad som kan hända. På detta vis blir i alla fall jag lite mentalt förberedd. Också åt det positiva hållet. Det har stannat upp! Fantastiskt! Vad har du gjort? Så kan man fundera på det och ta efter det som passar.

Sen kan det vara åt andra hållet. Och då blir man såå ledsen. Aha, det är detta jag ska se upp med. Så här blir det sen.

Då kommer mina TANKAR. Tänk om jag hamnar där ganska snart. Då kommer jag ångra jättemycket att jag inte uppskattade det jag har nu. Trots att jag knappt tar mig uppför trapporna hemma för benen viker sig och ledstången blir alldeles nödvändig, har så svårt att äta, mår så in i helsicke illa efter en cellgiftsbehandling. Tänk om detta kommer vara en period jag sen ser tillbaka på som en BRA period?

Palliativa TEAMET = HJÄRTA!

Vilka helt enorma människor. Sån kompetens och medkännande. Jag har aldrig varit med om något liknande. Mina ögon tåras. De ger sig inte. De spanar in hela mig, frågar, följer upp, ligger steget före. De vet nog väl att en liten tuva stjälper ett stort lass, därför tar de tag i vad jag kan tycka är småsaker i det stora hela, men de gör det och stoppar upp det redan i sin linda. Och sen, när de sprutat klart, tvättat, bytt förband, så har de tid att lyssna en stund. På min ångst. Ge lite tips och förslag hur jag kan ta mig ur det också. Flera är såklart väldigt erfarna, de väljer detta jobb. Men även de unga som slussas in har en fallenhet som är helt enorm. Säkerhet, trygghet, omsorg, livsglädje.

 TACK ni underbara människor att ni finns för oss. Och TACK för att jag kan stanna hemma med min familj och vara sjuk! Tänk vilka långa tider jag ”normalt” skulle fått ligga på sjukhus om ni inte fanns!