Att leva med cancer är att leva ett liv som pendlar upp och ned, det går med ett steg framåt och två bakåt, hit och dit, bättre-sämre. En period mår man bra, riktigt bra, kanske kan man vissa dagar glömma vad som lurar i kroppen. Några veckor senare mår man piss-dåligt (ursäkta språket).
Efter snart tre år med sjukdomen känner jag min kropp rätt väl. Jag kan ana innan prover och undersökningar visar positivt eller negativt resultat vad de kommer att säga.
Dessa dagar kan jag nästan inte förstå att det bara var fem veckor sedan vi var i Skåne på orientering och jag kunde vara med på allt och mådde riktigt fint! Ser på fotot därifrån och ser en rätt OK Åsa, leende, solbränd, ser nästan vältränad ut... Nu möts jag av ett annat ansikte. Trött, trött, glest liksom livlöst grått hår som jag inte vågar röra för det rasar av. Känner att magen är svälld. Sover dåligt. Det gör så där odefinerbart ont, spänner. Javisst, det kan vara inbillning. Min läkare säger att vi inte kan utvärdera effekten av detta cellgift förrän efter 8 veckors behandling. Jag har bara fått 6st. Det kan vara att jag bara trött för att cellgifterna gör en trött. Men det kan också bero på att de inte verkar. Just nu känns det som om min kropp talar till mig. Ger signaler. Säger "vi celler påverkas inte av cellgifterna därför tillverkar vi tumörvätska som gör att du känner dig svälld och att det påverkar andra irgan som gör ont". Så känns det. Hoppas hoppas hoppas det är fel.
