Hur mår man en cellgiftsdag?

Först vill jag säga: alla mår olika. Det beror på vilken kombination cellgifter man får, hur mottaglig man är just då, hur stark dos etc. Jag har mått så olika dessa 22+ ggr jag fått cellgifter. Ibland har det gått galant, nästan inte märkt något. Visst, själva dagen då jag fått dosen är jag utslagen, bara såsar och dåsar, stegrande illamående, men efter det har det gått ganska bra. 

Andra gånger, som nu, är så jobbiga. Man sväller i kroppen, ansiktet, runt ögonen pga den starka dosen cortison man får i samband med cellgiftet. Djupt illamående, trött trött trött.

Jag ligger i sjukhussängen och tittar på de där infusionspåsarna med cellgifter, två stycken, en orangefärgad en ofärgad. + en påse med något som gör att man kissar oftare annars tar njurarna skada, två påsar med vanligt vatten för att spä ut och minska illamående. Totalt 3,5 liter på en dag... De äcklar mig, jag vet att med innehållet kommer illamåendet. Karin säger åt mig att tänka att "här kommer soldaterna in i blodet som ska kriga i din kropp och vinna över cancercellerna!".

Jag bara försöker stå ut. Invänta att det vänder. En timme i taget. Man har inget val. Är så tacksam att detta är sista dosen på ett tag, men är lite orolig och skrämd då jag tänker på att det kommer nya omgångar, förr eller senare. 

Barnen är så otroligt inkännande. Kommer med the, frågar hur jag mår och kommer med förslag hur jag ska göra för att må bättre "mamma, ta ett bad och gå och lägg dig!". Och de står ut med mig när jag inte står ut med mig själv...

Vi har världens bästa, goaste ungar 😍

Snart sommarlov -cellgiftssommarlov!

Min underbara cellgiftssköterska -Karin- kallar det att jag efter dagens behandling "går på sommarlov", dvs uppehåll med cellgifterna. Känns otroligt skönt, och ett bra mantra. Sommarlov, det finns positiv magi i det ordet. En paus, återhämtning. 

Samtidigt finns den där realiteten, att det kommer att komma fler recidiv (återfall). Frågan är bara, det som ingen här på sjukhuset kan/vill svara på, hur länge det tar innan tumörerna kommer tillbaka. Och då blir det nya cellgiftskurer. Det går inte längre att bota min cancer, men det går att hålla den stången. 

Jag känner all personal här på cellgiftsbehandlingsavdelningen, och de flesta på vanliga avdelningen bredvid efter alla akuta besök med magsmärtor det senaste halvåret. De kommer idag in och önskar lycka till, att de hoppas att vi inte ska ses så snart igen...! 

Något nytt som hänt är att jag nästa vecka fått kallelse till UAS (Uppsala Akademiska Sjukhus) för samtal med två tumörkirurger om eventuell operation. Har ingen aning om vad de har att komma med, men jag ser det som positivt bara att de vill att vi kommer ner, då borde det finnas den där mikroskopiska chansen att det går att göra något mer än bara cellgifter (som i och för sig gett bra resultat). Ska bli spännande.

😃

Äntligen en bra dag!

I måndags fick jag äntligen hjälp. Ett nytt dränage sattes in (tunn slang i magen) och ut kom några deciliter tumörvätska. Teorin var att det är denna vätska i buken som stört tarmarna så jag mått så dåligt i snart fyra veckor. Fick sova kvar på sjukhuset en natt. Och idag känns det som om det lättar, helt underbart! De senaste dagarna har allt känts ganska hopplösa, benen helt darriga bara att gå uppför trapporna hemma (och vi har ju ett ganska "trappigt" hus...). Men idag, äntligen börjar det kännas bättre. Så himla skönt! Nu kan jag äta, orkar tänka tanken att göra något annat än ligga i TV-soffan! T.ex. njuta av en god bulle till kaffet, mums.

Fast...TV-soffan är inte helt fel dessa dagar, det får man erkänna. Spännande OS-sändningar. Har t.ex. sett en del curling, en spännande taktiksport som man bara tittar på vart fjärde år. Idag damernas klassiska 10km. Kul att två Falutjejer och en Moratjej är med. I morgon hoppas jag orka skjutsa Klara till gymnastiktävling i Leksand, spännande för tjejerna som tränar så mycket och länge att äntligen få tävla lite.

Ut ur en bubbla

"Var äär du?" har några frågat på sistone "Hur måår du?". "Du skriver ju inget om hur det går". Nej, det är sant, jag har bara inte haft kraft. Har levt i en bubbla i tre veckor och bara koncentrerat mig på att klara det jag måste, det som jag önskat klara av. Det var varit helt otroligt jobbiga veckor, tror det delvis beror på att innan mådde jag så himla bra, då blir fallet ner desto djupare. Var ute och gick långa promenader, orkade dra på i uppförsbackarna, sen, pang, ett tarmvred som inte gav med sig. Det har varit jobbiga veckor då jag inte kunnat äta, levt på jag vet inte vad egentligen nu i efterhand, orken tog helt slut. Magen har krånglat och mullrat och illamåendet har varit överhängande, många olika mediciner för att försöka häva det. Usch så jobbigt det är när inte magen fungerar! Tänk på det alla ni som kan äta vad ni vill, när ni vill! Njut av det! Livet är pest när det inte fungerar...

Nu har det i alla fall börjat lugna ner sig, sedan några dagar kan jag äta. 5:e cellgiftsbehandlingen i torsdags sätter nu sina vanliga spår, men det vet jag ju vad det är. Orken och livsviljan är på väg tillbaka, nu orkar jag i alla fall tänka tanken att göra något aktivt...

Har under denna tid gjort två stora röntgenundersökningar, en PET-röntgen i Uppsala som visade på bra resultat av cellgiftsbehandlingarna! Betydligt mindre förekomst av tumörer runt om i magen än i oktober! Det finns kvar på tre ställen, men även de var mindre än tidigare. Underbart skönt att få det beskedet! Därefter i fredags en magnetröntgen (den röntgar mjukdelar) för att försöka se var de där tre ställena egentligen sitter, om det är i tunntarmen eller urinblåsan eller någon annanstans. De säger att jag är för mager för att bilderna ska bli bra, man ska ha lite underhudsfett för att röntgenbilder ska bli bra. Så här kommer nästa råd: det är BRA att ha lite fett att ta av när man blir sjuk, så det så!

Så nu väntar jag på besked om vad som eventuellt kan göras nu, om det finns någon möjlighet att operera igen eller om man anser det för riskfyllt eller att det inte ger tillräckligt bra resultat. Vi får se. Just nu kan jag inget göra annat än att vänta på svar.

Tack för alla vänliga hälsningar!